Mänskliga rättigheter och Iran
Söndagen den 27 juli avrättades 29 människor i Irans huvudstad Teheran genom hängning. DN:s ledarsida pryddes av en minst sagt otäck bild på två av de många iranier som avrättats för homosexualitet, ett brott som kriminaliserades i Iran så sent som 1979. Pinsamt, särskilt med tanke på hur långt tillbaka Irans förhållande med de mänskliga rättigheterna sträcker sig.
Så sent som ett sekel tidigare, 1879, påträffades den så kallade Kyroscylindern under en utgrävning nära Al Hillah i Irak, platsen för det forna Babylon. Persiens förste storkonung, Kyros, efterlämnade vid sin död inte bara ett imperium som sträckte sig från Indusdalen till Egypten utan också det som visade sig vara den första skriftliga deklarationen om de mänskliga rättigheterna - nästan 2 500 år innan FN:s grundande 1945. Alla imperiets etniska och religiösa grupper förklarades likvärdiga och slaveri förbjöds, vilket skulle dröja ända till 1300-talet i Sverige. I USA år 1865, i Kina 1910, i den islamiska republiken Mauretanien så sent som 1981. Kyros, som var zoroastriker till sin tro, var omtalad som en tolerant och uppskattad härskare. Bland annat omnämns han i Talmud som hjälten som befriade judarna från den "babyloniska fångenskapen" och lät åter resa det tempel vars rester står kvar idag i Jerusalem i form av den västra muren. Genom denna till synes så obetydliga lercylinder kom Iran att bli det första land i världen som systematiskt praktiserade mänskliga rättigheter.
Idag finns färre än 30 000 religiösa fränder till Kyros kvar i Iran, av en befolkning på drygt 70 miljoner. Konstitutionen fastställer att landets president och "högste ledare" måste vara av muslimsk börd, och av parlamentets 290 platser har en enda vikts åt ledamöter av zoroastrisk tro. Det religiösa förtrycket har hårdnat avsevärt sedan revolutionen 1979, samtidigt som landets uttalat muslimske president Mahmoud Ahmadinejad högljutt angriper allt från de babyloniska judarnas ättlingars rätt till existens till franska animerade filmer som anses "sabotera iransk kultur".
I Iran omnämns 1979 som den "andra arabiska invasionen", och de som besöker landet får inte svårt att inse att det inte "bara" är ett av världens mest omtalade muslimska länder, utan också ett med en utpräglat säregen kulturell identitet. Paradoxalt nog har landets omtalade brist på mänskliga rättigheter bidragit till att denna identitet växt sig starkare och fört landet närmare den zoroastrisk-persiska kultur som en gång var förhärskande. Långt innan västvärlden fick höra talas om eller ens börjat föreställa sig ett samhälle med mänskliga rättigheter.
